Här råder kaos nu för tiden. Har gjort ett bra tag, faktisk! Jag lägger HELA skulden på hunden. (Inte så schysst att skuldbelägga lilla gosiga Hundis för allt kaos i mitt liv. Men jag är nästan HELT säker på att allt vore annorlunda om vi bara fick  SOVA LITE MEEER! )

Natten börjar alltid lite för sent, eftersom det alltid är en av oss som inte ska till jobbet på morgonen. Så sitter den ena uppe lite för länge. Och det gör i grunden den andra också, eftersom vi oavsett jobb eller inte brukar gå upp senast i tid till att äta frukost ihop med barnen.  

I bästa fall ringer väckarklockan vid halv sju.   

På otursdagar ringer mannens klocka vid fem. I så fall ringer min klocka kvart över sex. Och sen har dagen börjat.

Men oavsett vilket, har natten tagit slut lååångt innan.

Prinsessan brukar komma in vi tre-halv fyra. Hundis vaknar och bökar omkring. Sen kommer brevbäraren (som sagt i tidigare inlägg) och Hundis SKÄLLER. Sen krafsar hon runt lite. Och sen vaknar hon glad och nöjd (och trött) vid tio över fem och verkar undra om inte klockan ska ringa snart. (Det ska den ju inte. Om den inte redan har ringt, så är det meningen att vi ska få sova nån timme till. Men Hundis verkar han nån inbyggt klocka som "ringer" senast tio över fem. Underbara valpen.)

I dag var grannen här igen. Vi diskuterade som vanligt vad som kunde ha varit bättre i livet, men även vad som är rätt bra.

Vi var överens om att det bästa som hänt oss är barnen. Och att det - trots allt - kan vara rätt trevligt med ett djur i familjen.

Hon berättade om "Rultan"; en tio kilos katt, som - i likhet med Nelly - även hon (eller han, om jag minns rätt) hade tagit sin plats i hemmet. Med bökande på nätterna, kattsand i hela huset, och tidvis matvägran när kattmaten helt plötsligt blivit osmaklig.

Och myset. En kvällsgosig Rultan i knät framför tv'n, så fanns lugnet där.

Nu skriver jag bort mig.

Även detta på grund av sömnbrist!

Det var kaoset.

Vi pratar en del om det, jag och grannen. Kanske har vi, i tillägg till tidvis oreda runt om i hemmet, även lite kaos i huvudet ibland. Jag har för mig att sånt häger ihop. Och just därför känns det än mera angeläget att röja upp omkring mig. Så att lugnet kan infinna sig även på "överste våning".

Just detta låg jag och tänkte på här om natten, när jag fick en till synes en briljant idé. Vad om vi gick ihop i systematiseringen! Så mycket lättare det skulle bli att INTE sväva bort i gamla minnen och "bra att ha"-tänkande om man sorterar skot/gästrummet ihop med någon som inte äger skräpet! Eller kanske inte...

Så kommer grannen, och vi pratar om saken. Kommer överens om att det är en jättebra idé. Typ. Eller att vi minsann åtminstone kan köra efter varann (dvs: jag bakom henne) till tippen nå'n dag (eftersom att jag annars inte hittar dit, samt att det blir en slags "öka sannolikheten att man går till gymmet"-princip; om man har avtalat med en kompis att man skall dit, blir det inte så lätt att ändra sig).

Alltså har jag en "tippen-träff" någon gång denna veckan.

Garaget och hallen är redan fulla av sopsäckar, och huvudet känns lite lättare, det med.

Kanske beror det även lite på att jag har haft en underbar natt - trots att mannen och prinsessan har varit på lägerskola i natt.

Lill-prinsen bad så snällt att få sova i min säng, då den för en gångs skull inte skulle vara upptagen av mannen och prinsessan. Jag sa att det fick han naturligtvis. Och så somnade vi båda, nästan i rimlig tid. Och sov lugnt hela natten, nästan.

Oroade mig pyttelite för alla busar, tjuvar och mördare som troligtvis var informerad om mannens frånvaro, och därför med stor sannolikhet bara väntade på att jag skulle somna, innan dom kunde börja med diverse hemskheter. Men efter några korta minuter blåste ångesten bort. Jag har ju Hundis. Då behöver man inte vara vaken halva natten tills dom kommer. Om hon kanske inte biter ihjäl någon, eller skrämmer bort någon, så är jag i alla fall säker på att hon väcker mig om det skulle komma någon jag inte har bjudit in.

Alltså sov jag. Och prinsen sov. Och hunden sov?!?! Lite konstigt var det. Hon brukar ju alltid böka lite. Och krafsa och bjäbba nå'n gång.

Familjen har äntligen fattat att trötta mamman måste få sova, tänkte jag. Och sov.

Nästa morgon vaknade jag före dom två andra. Gulligullgull. Hundis i prinsens famn. I sängen. SÅ SÖTA! Svårt att hitta arg-rösten och skälla ner henne på golvet, men det måste göras.

Skämmig Hundis kryper motvilligt ner. Prinsen myser vidare, mens jag hoppar i badkaret.

Tillbaks till sovrummet en kvart senare. Två mysande, gosiga varma småttingar i sängen...

Det är nog brått att röja undan i gästrummet. Annars vet jag inte var mannen och prinsessan ska sova när dom kommer hem.

PS! Till mannen: JA, sag skällde ordentlig på henne. Nej, det ska absolut inte upprepas!

Dagens Nelly:

Nu som vi har har börjat på "hundkurs" ska det nog bli lite annorlunda med responsen framöver. Fram tills nu har det väl varit lite så att Hundis lyssnar och lyder lite tillfälligt. Ibland och ibland inte, oberoende av det mesta.

Men nu har vi alltså gått på kurs hela familjen inklusive hund en söndag, och mannen har gått teorikurs en söndag. Så snart har vi nog inte bara en söt, glad och gosig hund, utan även en väldigt väluppfostrad hund. (Och det är självfallet tanken att det fortfarande ska vara en hund; Nelly.)

Alltså var vi i "Mossen" i dag och tränade "inkallning". Lite pinsamt att det i hägnet bredvid var en kvinna som tränade agillity med sina hundar. Så medan jag stod och lockade och ropade och bad att hon skulle komma hit "Kom då! Ja, KOOOM DÅ!", löp damen runt och pekade lite och fick på så sätt hundarna att springa över och under hinder och mellan pinnar.

I alla fall: Mossen i dag! "Kom hit!"

OCH SÅ KOM HON!!!!