Så har vardagen med valpen börjat. En hektisk, jäktig tillvaron, men också väldigt trevlig!

Jag stressar hem från jobbet, obehagligt medveten om att min lilla 9-åring är hundvakt... För första gången är hon betrodd en egen nyckel, och jag har svårt att verkligen känna att hon kommer att klara av ett sådant ansvar.

Alltså hade vi en plan B redo första dagen:

Om jag går direkt när jag slutar förmiddagspasset, mannen kör lite för sent till eftermiddagspasset, och tjejen går direkt hem till avtalad tid, så slipper valpen vara ensam hemma, och Stina behöver inte vara själv med valpen längre än högst nödvändigt. 

(Detta var egentligen plan A... Plan B lyder som följer:)

För att öva på detta, bokade vi även in "farmor" som lite extra stöd första dagen.

Då tyckte mannen att han kunde köra lite tidigare, så att han kom till jobbet i tid. Jag tyckte att jag inte behövde jäkta; farmor fanns ju där... Tur för farmor att Stina, avtalsenligt; skyndade hem det snabbaste hon kunde.

Och där hittade hon en skällande, morrande valp, och en ängslig

liten farmor...     

Så vet vi att vi numera INTE kan räkna med att hon ställer upp i fortsättningen, så som hon alltid har gjort - innan valp-monstret flyttade in.