I går var en sån tradig dag, då jag inte längre kunde skuta upp ett tandläkarbesök. Det är lite si och så med entusiasmen inför sådant, och nu för tiden år det ännu jobbigare än det brukar. Min underbara tandläkare har nämligen gått i pension!

Funderade därför på att aldrig gå till tandläkare igen. Faktisk. Men sen var det ju en tand som absolut borde lagas. Snarast. Alltså var jag vuxen och duktig, och ringde för att boka en tid. Passade på att gnälla lite extra om min hemska rädsla, så att dom verkligen skulle förstå att här gällde det att hitta en trygg, lugn, snäll och kunnig person.

Råkade få tid senare samma dag. Det var ju INTE bra. Men damen i telefonen försäkrade att tandläkaren, som av nån konstig anledning hade en ledig tid bara två timmar senare, var SÅ snäll, så.

Och det är ju möjligt. Men det var inget jag märkte.

Däremot framkom det HELT tydligt att hon hade tidsbrist. OCH att hon och tandläkarassistenten hade nån sorts liten osämja på gång. Dom pratade INTE med varann!

"Bedövning?"

"Ja, verkligen!"

Och innan jag hann säga "Aj", satt sprutan ingrävd i kinden. Få minuter senare var jag bedövad från lite under ögat och ungefär ner till nyckelbenet.

Då och då ropade tandläkaren "GÅR DET BRA!" Det var inte så mycket en fråga, men jag antog att det kanske  ändå var riktat till mig. Ungefär var annan gång mumlade jag - typ - bekräftande "Aaahhh!" Och kände mig lika välartikulerad som Kennet i "Hiphip"!

Sen var det borr och sug och all världen hemskheter. För varje gång borret flyttades från min mun tillbaks till instrumentbordet, fick jag en finfördelat vattenstråle över hela ansiktet. Sugen hang som en liten felplacerad fiskekrok sådär knappt innanför läppen, och sög alltså inte upp något alls. Tandläkarassistenten verkade mer upptagen av att demonstrera någon form av distans till fru tandläkare. Och fru tandläkare verkade inte syssla med assistent-arbete. Så sugmojängen fick hänga där den hang. "GÅR DET BRA!"

"Ah..."

Jag kunde kanske ha flyttat på den, om jag inte var så upptagen med att hålla mig fast i stolen.

Femton minuter senare var tanden åter hel (hoppas jag). Det kändes ju lite snett och konstigt när man bet ihop (och kanske ännu konstigare om man INTE bet ihop), med det berodde kanske på bedövningen.

Höger mungipa hängde kusligt slapp och död, och rörde inte en min när jag försökte smila lite till mig själv på toan innan jag gick till bilen för att köra hem.

Blöt i håret (från borret som sprutade lite över allt).  Och ett snett, otäckt leende.

Jag vet inte... Det var inte min bästa dag...